OneNewStory

Chapter.2.

Detta har hänt; Det ser så härligt ut att jag bara var tvungen att le tillbaka.
                       "Han är på väg hitåt!" viskar hon till mig med sitt busiga leende.
                       "Vem då?" viskar jag förbryllat tillbaka. Jag vrider på huvudet så att jag bara kan se
                        lite ur min ögonvrå. Och som den lilla tjejen sa så var det någon på väg åt vårat håll. 






"Lennie!" hör jag en kille ryta.
Så det är de hon heter tänker jag och rycker till när han börjar prata igen. Han står han alldeles bakom mig nu.
"Jag har ju sagt att du inte fär springa iväg sådär!"  hör jag honom säga där han står precis bakom mig. Det låter nästan som om han har svårt att hålla sig för skratt.
"Men det var ju Julia som sa att jag skulle gömma mig bakom henne!" säger Lennie med en oskyldig blick.
"Va? Hur vet du vad jag heter?" frågar jag. Jag har fortfarande inte vänt mig om för att se vem det är som står där bakom mig. Men jag vet ju att jag inte ser något bra ut, utan tvärt om. Jag tror till och med att jag gråtigt och mascaran måsta ha runnigt.
"Det du!" säger Lennie busigt och stäcker ut tungan på ett lekfullt sätt.
"Nehej du Lennie, inte lipas!" skrattar killen bakom mig. Men Gud! Tänker jag, Han låter ju till och med snygg.

"Hej," säger han. "Jag heter Harry. Harry Styles."
Jag vänder mig om och mäter ett par ögon som är så vackra att det är svårt att beskriva. Han har lockigt brunt hår och ett självsäkert leende på de perfekta läpparna. 
"Hej," svarar jag honnom "det är jag som är Julia." Han skrattar till lite.
"Ja, jag hörde det" säger han.
Hans röst lät nog ännu snuggare när man faktiskt såg hur snygg han är, tänkte jag.
"Ömm.. jag borde nog gä nu."
"Nej, det får du inte! Eller hur Hazza?" utbrister Lennie. Vi båda skrattar.
"Jag är ledsen för min syrra. Hon är ganska vild utav sig" säger Harry. Jag ler mot honom.
"Nej, det är okej. Jag har själv en bror och han är minst lika vild!" Han skrattar, det låter härligt.
"Ja ja. Jag ska nog gå hem nu."
"Ja, hejdå. Vi ses väl någon gång kanske?" jag ler mot honom.
"Ja det gör vi säkert." svarar jag och går därifrån.